”Se upp för dårarna – dårarna stängs!”

Husby har delat landet. På alla plan. På en sida finns de som säger att det som händer är ett uttryck av frustration över sociala nedskärningar, utanförskap och strukturell diskriminering. Och så finns det den andra sidan. Som med bestämd röst och väldigt kategoriskt hävdar att i och med att Sverige är ett demokratiskt samhälle så det behövs ingen civil olydnad eller motstånd. Att det som händer i t ex Husby bara är kriminellas verk och att det saknar all mening. De viftar bort organisationen ”Megafonen”, de drar alla som på något sätt deltar eller sympatiserar med ”Megafonen” över en kam och kallar dem för kriminella, vandaler och bråkstakar.

Svart eller vitt.

Antingen är du med oss eller emot oss.

Jag tror inte att det är så enkelt.

Jag måste upprepa en tanke som jag har bollat med många och som förhindrar mig från att, i likhet med andra debattörer, kategoriskt  vifta bort alla aktivister. Tänk om de som protesterar i Stockholmsförorterna gör det för att de vill att de själva och deras barn ska få ett bättre liv. Att deras uttryck skiljer sig från dina och mina är en sak. Men vi kan inte ta ifrån dem rätten att vilja förändra. Att marginalisera dem för att deras metoder och intressen ibland går hand i hand med kriminella och rena bråkstakar är fel.  Det kan mycket väl vara så att de ungdomar som i dag protesterar på gatorna i Stockholmsförorterna inte kämpar MOT det svenska samhället. De kanske kämpar FÖR det. För sin egen plats vid bordet och sin egna del av den kaka som vi kallar Sverige. De kanske vill in. I så fall är det vår uppgift att släppa in dem.

En tjej som kallar sig för Melody skrev så här på Twitter: ”Debattartiklar-tystnad Demonstrationer – tystnad Bilbrand – VA!? VARFÖR SÅ ARGA?!” – Det är ganska talande för vad som händer i t ex Husby och på många andra orter och stadsdelar i Sverige.

Kriminella, vandaler och bråkstakar… Jag blir rädd när jag läser vissa inlägg. Det påminner mig i mångt och mycket om mitt gamla hemland där Mars-68, December-70 och Augusti-80 är begrepp som symboliserar händelser som ledde till stora samhällsförändringar och ledde till fram till frihetsvåren 1989. När det begav sig fylldes polska media av retorik som i mångt och mycket påminner mig om dagens kommentarer. Tyvärr.

Men det är en personlig reflektion, som bygger på mina högst individuella erfarenheter och jag kan inte kräva att andra ska dra samma slutsats. Sen är det ju faktiskt så att Sverige 2013 är inte Polen på 60, 70 eller 80-talet.

Är Sverige 2013 ett land där dörrarna är öppna för alla? Finns det inga strukturer som sätter käppar i hjulet människor – som hindrar dem i sin personliga utveckling och i deras strävan att, på ett demokratiskt sätt, vara med och förändra? Har vi verkligen kommit så långt att det finns regler för allt och alla spelar ett rent spel. Ja, alla förutom ”bråkstakana” i förorten.

Jag tror inte det.

Till alla som är politiskt aktiva kan jag bara komma med en uppmaning att rannsaka sig själva: hur många gånger har ni inte upplevt att partistrukturen varit emot förnyelse och strypt goda idéer. Händer det aldrig att härskarteknikerna i presidiet på möten och taktisk röstning styr utfallet av en debatt? Eller om vi tar ett lite större exempel, vilken frustration känner de 50 000 göteborgare som vill får till stånd en folkomröstning men som nu får uppleva att nästan hela etablissemanget är emot dem? Detta trots att i stort sett alla partier var för att införa den lag som dessa 50 000 göteborgare nu vill använda sig av.

Är verkligen alla dörrar öppna – vidöppna för alla som vill förändra? 

AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, N24, AB1,  SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,

Vad händer i Palestina?

En fred mellan Palestina och Israel är avhängig vilken politik Israel väljer. Nu när de slutgiltiga resultaten av det Israeliska valet har kommit finns det anledning att känna en viss hopp. Svängen mot högerextremism i Israelisk politik verkar ha tappat momentum och det är bra nyheter för alla som är intresserade av varaktig fred i området.

”Bibbi” Netanyahu fick draghjälp av Chuck Norris. 😉 Man tager vad man haver antar jag.

Det blev alldeles jämnt mellan höger- och mitten-vänsterblocket. Båda blocken ser ut att få 60 mandat vardera.

En stor överraskning i det Israeliska valet var Yair Lapid, en karismatisk tidigare TV-journalist, skådespelare och författare som tillbringade sin tidiga barndom i London. Han är ledare för Yesh Atid som fick näst flest röster i valet och erövrade 19 mandat av 120 i Knesset. Yesh Atid är ett sekulärt mittenparti med förankring framför allt i medelklassen. Partiet vill avskaffa särlösningarna för Israels ultraortodoxa judar, som de anser ska arbeta för sin försörjning och göra värnplikt i likhet med andra medborgare. Viktigast är att de förespråkar en tvåstatslösning i Israel-Palestina-konflikten. Även om det inte var en valfråga för partiet under valkampanjen väcker det en del hopp om att de kan vara med och påverka Israels inställning framöver.

”Israelerna sa nej till hatets och rädslans politik. De sade nej till extremism och anti-demokrati”, deklarerade Lapid efter att det stod klart att hans parti blir Knessets näst största parti med 19 mandat.

Den största positiva överraskningen i valet är ändå att premiärminister Netanyahu och Likud inte vann en jordskredsseger som så många förutspådde. Som sagt, de ultrakonservativa elementen i Likud partiet verkar ha tappat momentum och det kan på sikt vara positivt för fredsprocessen.

Svd, GP, Aftonbladet,

Krokig väg till fred.

Att skapa konflikt är enkelt. Att skapa fred är svårt. 60 år av konflikt i Palestina/Israel kan inte lösas i en handvändning. Det är alla överens om. I mitt vuxna liv har jag hört om ett dussintal initiativ för att medla i konflikten av olika aktörer. Ett steg framåt har ofta följts av två steg bakåt.

Konflikten är så infekterad att det är svårt att komma överens om att de steg som tas för att uppnå stabilitet i regionen är de rätta. Gårdagens beslut i FN att ge palestinierna obesrvatörsstatus i församlingen är ett sådant. Den Palestinska sidan menar att det för alla närmare fred, Israelerna hävdar motsatsen.

I sitt tal inför omröstningen sade den palestinske presidenten Mahmud Abbas att omröstningen är ”sista chansen” för en tvåstatslösning för Israel och Palestina. Han manade generalförsamlingen att ”utfärda en födelseattest för staten Palestina”.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu fördömde Abbas tal som ”fientligt och förgiftat”. Enligt Netanyahu blir en tvåstatslösning ännu mer avlägsen, när Palestina blir observatörsstat i FN.

Steget mot en formell fred är tagen. Långsiktig stabilitet och försoning är troligtvis (tyvärr) ännu mer avlägsen än tidigare.

Jag tycker att det är en viktig markering att 137 stater välkomnar Palestina till Förenta Nationerna. Vägen till fred kommer att fortsätta vara krokig men förhoppningsvis leda framåt.

PS. Som liberal är jag självklart glad att Fp tar ställning för Palestina i den här frågan. 😉