Vem sätter agendan?

Vem lyssnar vi helst på? Jag brukar förundras över att den som levererar enkla svar på svåra frågor är också den som flest människor lyssnar på. Jimmy Åkesson levererar raka besked om vad som är Sveriges största problem och utmaning.

Föga förvånande är det Islam och massinvandring från muslimska länder. Det är naturligtvis inte sant – Sverige brottas med många problem som inte på något sätt har att göra med att vårt samhälle är mångkulturellt. Vår industri behöver utvecklas, våra unga måste få riktigt bra utbildning för att kunna hävda sig i internationella sammanhang, vi måste komma till rätta med socio-ekonomiska orättvisor….

Å jävlar, nu blev det svårt och fett tråkigt! Det är så mycket enklare att bara säga att allt är invandrarnas fel.

Stephen Colbert från The Colbert Report. Colbert startade bland annat en egen sk. SuperPAC för att belysa det absurda i amerikansk valfinansiering.

Att skrämmas är en framgångsrik kampanjmetod. Den används flitigt av många politiker.  Det är mycket lättare om världen är svart eller vit. Jag tror att många i min ålder och yngre vill förstå vad som händer i samhället och tar ställning när det behövs – men det är grymt komplicerat att följa med debatten. Miljöförstöring, globala ekonomin, politik, brottslighet, utbildning, mm… Det är så mycket att ta ställning till.

Finns det sätt att leverera nyheter på ett annat sätt? I USA, där mediabruset är kraftigare än i Sverige (svårt att tänka sig, jag vet) domineras den politiska debatten av stora mediaföretag. De är ofta partiska. Lite enkelt (och det är viktigt att hålla allt på en enkel nivå) kan man t ex säga att Fox News är republikanernas/den kristna högerns kanal medan MSNBC är en demokraternas/liberalernas språkrör. Rapporteringen är ofta hårt vinklad av nyhetsankare och inbjudna experter (pundits). Fakta förvrids lättvindigt och används OM de stödjer den egna politiska infallsvinkeln. Det hela blir ofta lite absurt och lätt skrämmande.

Som en motvikt till de Amerikanska 24-timmars kanalernas nyhetsrapportering finns nyhetssatiren. Två program, The Daily Show och Colbert Report är bra exempel på att det går att leverera nyheter och göra publiken mer medveten om politikens komplexa frågor SAMTIDIGT som man är roande och underhållande.

Jon Stewart på The Daily Show. En partisk demokrat som här intervjuar republikanen, fd babtistpastorn och presidentpostaspiraneten Mike Huckabee.

Tidningen Resumé skrev om företeelsen. Enligt en undersökning hämtade drygt 30 procent av amerikanerna under 40 sina dagliga nyheter från Stephen Colbert och hans Comedy Central-kollega Jon Stewart på The Daily Show. De är alltså KOMIKER och de levererar nyheter och påverkar (jag återkommer gärna med exempel om någon är intresserad).

Nu ska vi se…. KOMIKER som samhällsdebattörer. Var har jag hört det någonstans? Aaaa…. Soran Ismail och Magnus Betnér. Just det! Hur konstigt det än känns att komiker leder debatten samtidigt som politiker väljer att INTE ta ställning,  så är det kanske en rätt väg att gå. Någon måste ta ledningen. Alternativet är att ge främlingsfientliga Åkesson fritt spelrum.

Och det vill vi väl inte?

Aftonbladet, Expressen, GP, DN, SvD, Sveriges Radio.

#SDGate – ”If we amplify everything we hear nothing!”

SD’s begravning also known as ”SDGate” – Dag 4

Jag vaknade i morse och kollade nyhetssajterna på min iPhone det första jag gjorde. Sjukt, jag vet! Men det var bokstavligen det första jag gjorde när jag öppnade ögonen. Jag sträckte mig efter min mobil och kollade Aftonbladet, Expressen, GP, DN, SvD och Sveriges Radio. Jag såg fram emot en fortsättning på Expressens spinn av Ekeroths dokumentär. Lite besviken fick jag gå upp ur sängen och fixa kaffe otillfredsställd – inga nya klipp med övertramp, inga nya avslöjanden, inga lögner att förfäras över.

Det händer inte mycket mer på #SDGate fronten. Nu kommer analyserna. Precis alla aspekter av den här skandalen diskuteras. Medierna är fyllda av olika infallsvinklar. Maktkamp inom SD, Åkesson kontra SDU, Åkessons flickvän kontra SDU, Lokala partidistrikt kontra Åkesson et al. och så vidare… Även Polisen försöker roffa åt sig lite extra kredit.

Mitt egna behov av underhållning (och #SDGate har varit VÄLDIGT underhållande de sista dagarna!!) gör att jag missar att sätta det som händer i ett sammanhang. Ju med brus i media och på de sociala nätverken (främst på Twitter) desto längre kommer vi från själva kärnfrågan som, enligt mig, fångas bäst i Soran Ismail´s inlägg i debatten.

Content vs Context? Det faktum att ”innehåll” kan ha en helt annan innebörd om den sätts i ett annat sammanhang, kan upplevas som en uppenbar sanning. Ändå känns den värd att upprepas.”Content” är själva innehållet i budskapet. ”Context” är innehållet eller budskapet ställt i ett sammanhang.

Det har gått över 70 år sedan riksdagsledamoten Otto Wallén sade: ”Jag erkänner gärna, herr talman, utan att blygas att jag i dag är antisemit. Låt svenskt arbete förbehållas svenskarna och låt oss hålla det svenska blodet rent.”. Dagens högerextremister agerar mer dolt och riktar in sig inte enbart på den judiska befolkningen (dagens ”fiende” utgörs främst av islam). Sammanhanget är dock fortsatt detsamma.

Sammanhanget är det svenska samhället i stort och hur vi ska kunna utveckla det för att vi alla kan känna att det är vårt hem – med trygghet, gemenskap och möjligheter som omfattar alla. I ett modernt Sverige möts människor på samma villkor, tar vara på mångfalden och lär av varandra. För Wallén, lika väl som för Åkesson/Ekeroth/Almqvist m fl, är den tanken främmande. För merparten av människor som bor i Sverige är det en självklarhet.

Det finns många poänger i den här historien men det viktigaste är kanske ändå att vi stärker vår gemenskap och fokuserar mer på det som förenar oss än det som skiljer oss åt. Om vi sållar bort bruset kan vi höra att vi egentligen tycker samma sak i det grundläggande frågorna. Det här är vårt gemensamma land – mitt och ditt!