”Idag är det homosexuella, invandrare, judar, muslimer, handikappade, kommunister, konservativa, liberaler… I morgon kan det vara DU!”
Det finns mycket man kan göra som individ. Att ta aktiv ställning mot hatet är en början.
Jag skrev detta som ett inlägg på ”Vi som säger nej till HAT på internet”- en facebookgrupp. Länge trodde jag och hoppades att det inte stämde helt och hållet. Att det värsta näthatet inte kunde slå till mot vem som helst – men det verkar som att ingen går fri. På Facebook och i kommentatorsfälten sprids tankar och kommentarer som får en att tappa hakan och att tappa tron på mänskligheten.
Senaste offret i näthatets nät: en förskolelärare. Någon blir upprörd, tar en bild och skriver en kommentar. Kort tid senare är storyn delad av 17 000 personer. En mobb formats. Fakta är inte längre viktiga och historien lever sitt egna liv.
”Det intressanta är att här skickar vanliga föräldrar vidare och deltar i hetsen. Det är lätt att bli en del av en mobb. Här blir dessutom personal uthängd utan att kunna försvara sig. Näthat är alltså ett fenomen som kan drabba vem som helst och där nästan alla är benägna att delta”. – Ett anonymt inlägg på http://www.gp.se
Det intressanta att författaren av den ovanstående kommentaren, som i sin enkelhet summerar företeelsen näthat, känner att han/hon måste vara ANONYM. Är inte det väldigt skrämmande? Personen vågar alltså inte uttala sig på grund av risk att själv bli utsatt för just det som han diskuterar. Vad innebär det för yttrandefrihet och en fri och öppen debatt?
Har nätets kommentatorsfältsmaffia och rovdjuren på sociala media gått över styr? Kommer vi låta dem som skriker högst och elakast ta över det fria ordet? Och är vi alla medskyldiga till fenomenet?
”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.” – Martin Luther King
Vi har ett gemensamt ansvar att säga i från. Det finns mycket vi kan göra på ett personligt plan. Delta inte i hetsjakter. Ta bort – blockera personer som sprider hat. Säg i från aktivt när du stöter på hatkommentarer men distansiera dig. Vi kan gemensamt visa att det inte är okay att hata och att vi vill kunna samtala och debattera sansat. Internet är ett fantastiskt forum – låt inte rovdjuren ta över.DN,
The Nocebo Effect 
Tyvärr spreds bild och text även på Familjeliv, en populär sajt där man kan diskutera anonymt. Då skolans namn publicerades i ett inlägg, anmälde jag det till moderator – ingen reaktion. Senare samma kväll visade det sig att även bild gjorts tillgängligt. Jag anmälde igen. Ingen reaktion.Tråden (Fy fan för dessa fröknar) är kvar och debatten går vidare. Dock har vissa inlägg plockats bort. Till ingen nytta:skadan är redan skedd. Den som försöker lugna ner debatten, blir angripen.
Det är oerhört svårt att försvara sig mot nätangrepp. Tydligen finns det hos människan ett behov att få hata. Anonymiteten gör det möjligt i stor skala.
Vi behöver en tydlig lagstiftning angående fotografering på allmän plats och publicering av bilder. Tyvär får det konsekvenser – jag tror på demokrati och förnuft mera än ett förbudssamhälle.
Men när förnuftet går ur – i internetvärlden – måste det regleras.
Intressanta tankar. Vad tror du om att lägga ett ännu större ansvar på de företag/personer som driver siterna? Som ansvariga utgivare tänker jag.
Ja, det är väl där ansvaret borde ligga, hos företag som driver siterna.
Men då hamnar vi en oändlig räcka svårigheter när det gäller tolkning och övervakning. Jag har i några fall av grov nätmobbning drivit en helt hopplös diskussion med nätansvariga för ett par företag. Ett av fallen handlade om en brutal hatkampanj mot ett barn. Det var helt resultatslöst att diskutera, mana till hänsyn och empati, trots att barnets identitet var känt.
Ur demokratins och yttrandefrihetens synvinkel förefaller det galet att ropa på skärpt lagstiftning. Medborgerligt ansvar kan inte ha en lag för varje beteende.
Men när det kommer till mobbning och näthat, kan det komma att visa sig vara nödvändigt.
Jag håller med dig i ditt inlägg. Fallet med förskolan i Linné är ett typexempel på hur maktlös man som individ kan vara. En historia sprids snabbt och är svår att dementera.
Det kan emellertid finnas olika anledningar till att man vill vara anonym. I det här fallet rör det sig helt enkelt om att flera av mina vänner varit delaktiga och skickat runt meddelandet. Jag kände inte att jag öppet ville moralisera och på så sätt sätta dem i dålig dager. Flertalet känner nog en djup ånger när de tänker efter och upptäcker att de omedvetet blivit en del av ett drev. Grundtanken var säkerligen empati för ett hjälplöst barn och det är alltid lätt att vara moraliskt efterklok.
Jag hoppas att det här fallet är en lärdom för alla som utan att tänka klickar på ”like” eller skickar vidare berättelser där individer pekas ut som idioter.
Tack för din kommentar. Självklart kan det finnas personliga skäl till att vara anonym och lika självklart är det om debatten kan föras öppet utan risk för repressalier – vilka de än må vara. Tack för att du valde att ta ställning och tillföra just den här debatten ett annat perspektiv.
Jag tar näthat vilken dag som helst om det förbättrar säkerheten för mitt barn.
”Jag har pratat med läraren, det gjorde jag redan innan det lades ut på Facebook. Hon sa att hon vet vad hon har gjort och har inget dåligt samvete. Det känns otrevligt att hon har utsatts för sånt hat, säger Ulf Påhlsson, rektor på Freinetskolan Bild och Form där läraren arbetar.”
Det finns ju trotts allt inget som pekar på att historian kopplad till bilden som spreds skulle ha varit falsk. Inget i artikeln förnekar att händelsen har inträffat. Någon som har som jobb att ta hand om andras barn ska väll inte spendera sin tid med att kackla medans ett barn gråter och springer ut på en väg, hur dåligt trafikerad den än är.
Sen finns det säkerligen fall där historian är falsk och i dom fallen kan jag hålla med om att det är dåligt när det sprids som en löpeld.
Mitt inlägg handlade om internethat generellt och inte om det specifika fallet i synnerhet. Jag håller inte med om att det finns fall då det är mer rätt att ägna sig åt att hänga ut personer/grupper och sprida osanningar/elakheter om dem. Ändamålet helgar inte medlen.